Född med kanoners dån i öronen och föräldrars rädsla för att "tysken skall komma" är kanske inte det bästa minne man kan få med sig i livet. Dagens ungdomar borde kanske
upplysas av oss 40- talister så kanske vi kunde slippa en del av dessa avarter såsom Nynazister och SD-anhängare som försöker attrahera våra ungdomar att lyssna på en massa "bullshit" om svenska hjältekonungar,
ariska folkgrupper m.m.
Vad var det för hjältemod i att låta tyska soldater passera genom Sverige på väg till permision i Hitlers 3-dje rike? Vad var det för fega politiker vi hade som inte vågade
trotsa vår tyskälskande Kung? Som tur är har ju allt makt fråntagits dagens kung!
Jag föddes den 29 augusti 1943. Min pappa hette Nils och min mamma Elna. Före mig i syskonskaran föddes min syster Margot den 11 november
1935.
Mina morföräldrar hette Knut och Elin Landberg, Mina farföräldrar Herman och Eugenia (Jenny) Adolfsson. Min mamma hade tre syskon, Holger, Margit och Henrik. Pappa hade nio (!) syskon Ellis, Tage, Gösta, Karl,
Elsie, Eivor, Allice, Iris och Mary.
Min pappa Nils drabbades av Polio, eller Barnförlamning som det då kallades, som barn. En morbror,vinhandlare boende i Stockholm, såg till och betalade en operation och erbjud sig även
att adoptera pappa eftersom det var fattigt vid den här tiden.
Pappa började jobba direkt efter att han slutade skolan och var under en tid den enda i familjen som hade ett jobb och fick därför försörja
familjen betående av tolv personer! 1916 när min pappa var 12 år, bodde man i ett hus som bestod av 5 kök och 1 rum tillsammans med 4 andra familjer, totalt 31 personer!
40-talet:
Jag föddes alltså den 29 augusti 1943. Det är inte så mycket som fastnade i minnet i den åldernJag minns dock att min pappa hade ett ben som var
mycket smalare än det andra och fick veta att han liksom många andra hade drabbats av Polio eller Barnförlamning som sjukdomen kallades då. Han hade jätteproblem med att gå långa stycken men det gick bra att cykla. Han
tog med mig på pakethållaren och vi åkte till Svärdsbro vid sjön Virken och fiskade abborre. Det var vid en sådan tur vi drabbades av ett åskväder och blixten slog ner, så som jag tyckte, i bakhjulet på
hans cykel. Gissa om jag var åskrädd efter denna upplevelse. Så fort det kom ett moln på himmlen gömde jag mig under köksbordet och höll för öronen.
Min mamma var en typisk hemmafru som såg
efter oss barn, lagade mat och städade. Eftersom min mormor bodde i samma hus så blev det både förmiddags- och eftermiddags-kaffe. Vid 10-tiden hos mormor och vid 16.00 tiden hos mamma. Gissa om det var fest med färskbakade
bullar och kakor 2 gånger per dag. Ofta fick jag hemkokt svartavinbärssaft att dricka. En dag satt jag på mormors bord och råkade trilla ner på golvet varvid mitt öra nästan slogs av så det blev ilfart till doktorn
för att sy fast det. Man kan faktiskt se ärret fortfarande.
Så här vid efterkrigstiden var nästan alla basmatvaror ransonerade och staten delade ut kuponger till alla familjer som visade vad och hur mycket varje familj
fick köpa. Det var spännande att sitta på affärsdisken och titta på vad som hamnade i mammas kasse. Kanske blev det någon 5-öreskola till mig och min syster.
På den här tiden hade familjer i vanliga hushåll
inte någon bil att lasta sina varor i utan affären, Konsum, hade "springpojkar" som på trehjulig cykel såg till att varorna kom hem till Kvarngatan.
Jag har ett minne av att min syster Margot tog med mig på en sparkstötting
över isen på sjön Bysjön till slottsparken vid Adelsnäs slott där hon hade en skolkamrat som bodde. Vi hade min röda träkälke med oss. Det fanns varken möjlighet att styra eller bromsa detta fantastiska fordon.
Hjälm var ju heller inte något man hört talas om! Dessa båda tjejer tyckte det var väldigt roligt att släppa mig nerför den största backen (dödsbacken) med mig skrikande av rädsla. En dag slutade färden
mot ett stort träd och jag slog huvudet i stammen så det började forsa blod från lite varstans i ansiktet. Gissa om syster Margot hade ångest när vi kom hem till mamma som stod och bakade pepparkakor i köket. Hela huvudet
var fullt med blod och Margot försökte förklara hör det gick till. Efter rengörning och omplåstring såg skadorna inte så farliga ut så allt blev frid och fröjd. Fick dock inte åka med kälken
nerför den backen mer. (efter vad jag kommer ihåg!).
Semestrar fanns knappast på 40-talet. Min mor fick någon gång åka på s.k. Husfrusemester(?) till Källviks Brunn (Povel Ramels Sorglösa Brunn) som
ägdes av Facit AB och var ett semester-hem för anställda och deras familjer. Eftersom min pappa var målare fick han varje år åka dit för målning och tapetsering . Fick följa med någon gång och kommer
ihåg att vi satt och metade Aborre vid Månberget. Den här platsen har dykt upp hos mig vid många tillfällen senare i livet.
Jag började i slutet av 40-talet få åka till min Moster Margit och Morbror
Hilding och deras barn Carl-Erik och Rolf i Valdemarsvik. Dom hade en sommarstuga längst ut i Valdemarsviken där jag fick tillbringa många sommrar. Härliga båtturer i en gammal Pettersson-båt hörde till höjdpunkterna.
Även bad och fiske naturligtvis. Eftersom jag var minst så blev jag utsatt för diverse hyss av mina kusiner som gillade att reta mig, för att jag blev så arg. Det fanns en tös på andra sidan viken som var lika gammal som
mig och jag var nog jättekär i henne. Försökte visa mig som en riktig charmör vilket kusinerna tog sikte på och retades. Jag fick för mig att knuffa Loffe i sjön för att hämnas. Han stod längst ut
på bryggan och jag tog fullt fart för att se till att han hamnade i sjön. Han var dock så "elak" att han flyttade på sig och jag trillade i i stället. Problemet var att jag inte kunde simma! Kusinerna fick upp mig och jag sprang
i full fart och hoppade i en eka som låg vid bryggan och rodde ut i viken. Jag tappade båda årorna i sjön och skrek att dom var tvungna att rädda mig men, jag fick vackert sitta kvar tills jag slutade att skrika. Tror inte tjejen
på andra sidan viken tyckte jag var så tuff och jag skämdes nog där jag satt ensam i båten.
50-talet: När ungdomen började revoltera mot
vuxenvärlden och Rock´n Roll styrde mer än Läraren och Prästen!
Huset vi bodde i på Kvarngatan 4 var inte så modernt så min Pappa och min Morbror Henrik beslutade att göra något
åt detta. Vi hade bara s.k. utedass vilket inte var så kul, speciellt inte på vintern. "Skittunnan" tömdes då och då av en man med häst. Jättespännande att titta på och jag bestämde tidigt
i mitt liv att "det var mitt jobb" när jag blev stor. Det fanns 4 olika "fjölar" eftersom vi var 4 familjer i huset. Mormor såg till att det fanns bilder på Kungen (Gustav den V) i varje bås. Gammla tidningar gick bra att torka
sig med, dock inte med kungabilder för man kunde ju inte torka sig i baken med Kungen!
Badkar fanns i Källaren (den s.k. Luffarkällaren) , ett murat kar som även användes till matt-tvätt. En stor "tvättbalja" som eldades
med ved, för att värma vatten till bad och tvätt tillhörde också inredningen. En gång varannan vecka fick jag och mamma gå till Varm-badhuset i köpingen. Det var det värsta jag hade i mitt liv, för
jag fick bada tillsammans med en massa tanter i stora skära underbyxor och stora hängande bröst. Tänk hur dom såg ut utan underbyxor i en 10 meters bassäng och jag som liten ensam kille var tvungen att vara där. Hu
jena mej, som Emil i Lönneberga sa.
1950 började det så att renoveras. Källare grävdes i båda ändarna av huset. När det dök upp någon stor sten i vägen för grävandet, sprängde
mobror Henrik med en "mulldosa" vilket var en dynamitladdning som lades på stenen och tändes på för att spräcka den i bitar. Glad jag inte hamnade i rymden redan då! I den nya källare blev det plats för ett pannrum,
så vi fick centralvärme i huset vilket också innebar att vi fick tillgång till varmvatten för både bad, tvätt och disk. Måste varit ett himmelrike för dåtidens kvinnor! Tyvärr slängde man ut
de fina Kakelugnarna som fanns i alla rum i hela huset. Dom ligger som fyll ute i trädgården!
Det byggdes också en tvättstuga och det installerades Tvättmaskin, Elektriska spisar, med mera elektrisk utrustning.
Däremot fick den handvevade mangeln vara kvar. Tur var det för det var morfars jobb att dra veven och under tiden sjung han massor av "låtar" med lite halv-snuskiga texter. Mormor sa tyst! men vi älskade detta och ville höra mer.
Pannan eldades med "koks" som såg ut som dagens Grillbricketter. Det gick även att elda med ved som vi fick från "Industrierna", spillbitar från möbeltillverkningen. Här var det återigen hästar som fick dra lasset.
När man tömde "vedkorgen" från vagnen lät det som åskan gick!
Ungefär vid den här tiden så lärde mina Valdemarsvikskusiner mig att Cykla (på vintern så jag inte skulle slå ihjäl
mig) och åka skridskor. Mina första skridskor var ett par med 2 skenor, vilka var helt omöjliga att åka på. Par nummer 2 var ett par så kallade "spetsskridskor" som spänndes fast på pjäxan med läderremmar
och en skruvnyckel. Det var en våldsam skillnad och det här var nog upprinnelsen till mitt idrottsintresse. Kopparvallen, Åtvidabergs Idrotts- plats, var ju belägen nästan i vår trädgård!
Min morbror
Henrik lärde mig också att simma i kanalen som gick vid vår tomtgräns. Kanalen var en grävd kraftkanal från sjön Bysjön till industrierna Facit och Åtvidabergs Industrier och hjälpe till att förse
dom med elektricitet. Det fanns ett Kallbadhus med simundervisning beläget i kanalen precis i närheten av vårt hus. Jag och simläraren, som skulle slänga mig i vattnet, bestämde oss för att gå skillda
vägar innan vi slog ihjäl varandra eftersom jag vägrade gå i vattnet och kallade honom gubbjävel och idiot. Jag fick senare honom i skolan som lärare i sång och svenska och efter en lektion, då han gav en örfil
till en klasskamrat, polisanmälde honom och det skrevs helsidor om denna psykopat i landets alla tidningar! Snacka om mobbing och misshandel. Jag är stolt över att varit med om att se till att han inte kunde plåga fler
barn! Det var absolut inte bättre förr!
Mitt idrottsintresse började som sagt tidigt. Jag kommer ihåg när Sverige vann OS guld i fotboll 1948. Jag var på Bandy med min morbror Henrik på Tinnerbäcken i Linköping
och såg Finland mot Sverige där matchen fick brytas efter endast några minuter då isen brast! Det var 1949. Jag kommer också ihåg när Gre-No-Li hamnade tillsammans i Italien och Milan.
!950 bröt Koreakriget
ut och det ser vi ju forfarande konsekvenser av (2013). Kung Gustav den 5 avled och Gustav den 6 tog över tronen.
1951 blev verkligen ett höjdarår för oss Åtvidabergare. Åtvidabergs FF gick för första gången
upp i Allsvenskan i fotboll, tillsammans med IFK Göteborg. (Kalmar FF åkte ur! Min kommentar.) Se bild i mitt Fotoalbum.
Samma år spelade Åtvidabergs BK i Allsvenskan i Bandy. På den tiden spelades bara ett möte mot
varje lag. Serien började alltid annandag jul och varade i sju omgångar. Det fanns ju inga konstfrusna banor.
Det var ett minne för livet att få gå in i fotbollslagens omklädningsrum och få hälsa och få
autografer av spelare från: Degerfors, Sippa Tinglöv, Lasse Larsson, Olle Åhlund, :Helsingborg med Kalle Svensson , Sven-Olof Svensson, Malte Mårtensson. : IFK Göteborg med Henry Andersson, Holger Hansson, Tryggve Bergkvist plus
många andra spelare från olika lag.
På "min" gata bodde alltid tränarna i ÅFF. Josef Nagy en korpulent ungrare som t.o.m. hade en egen fotboll döpt efter honom. Av honom fick jag min första NYA fotboll! George
Raynor en engelsman som också var tränare för landslaget. Han körde omkring i en fyrkantig, mörkgrön Triumphbil. När vi spelade på "ängen" i slutet av Kvarngatan kom han gärna ut och gav oss goda råd.Häftigt
att bli tränad av landslagstränaren!
Skolstart.
Första delen av mitt 50-tal bestod mest av skola och idrott. På eftermiddagarna efter skolan samlades vi på någon plats där det var slätt nog att spela fotboll. Göstas Hål eller "Änga" vid området
Djugårn` . Hela vår klass var redan från Klas 1, extremt intresserade av idrott, främst då Fotboll och Bandy. Senare även Fri-Idrott. Klassen delades på två "lag" IF Fram och IF Backa. Vi hade tävlingar mot
varandra flera dar i veckan . Vi byggde bl.a. en "egen" idrottsplats på Kvarngatan utanför vårt hus eftersom vi inte fick vara på Kopparvallen på andra sidan staketet. Vi hade löparbanor på vägen, höjdhopp
och stavhopp utanför vår häck. Utrustning som hoppställningar och häckar gjorde vi i slöjden! Entre`n till Kopparvallen blev ett utmärkt fotbollsmål. Det rök ett antal glasrutor när vi missade en öppen
målchans! På vintern frös olika små vattendrag till fort och det var inte bara en gång isen brast och man trillade i vattnet. (Undrar om våra föräldrar visste vad vi höll på med).
Nu började
idrotten bli mer alvarlig och vi som ville gå vidare blev uttagna till olika pojklag inom Åtvidabergs FF. Vårt första pojklag hette Juventus. Därefter blev det pojkar 13-14 år och så vidare. Vi hade dessutom skoltävlingar
mellan Långbrottsskolan och vår Centralskola. Vi vann nästan alltid i ALLA olika sporter!
1954-55 började upptäcka att det fanns något som hette musik. På kvällarna låg man med örat
mot radion och upptäckte radiostationerna The Voise of Amerika och Radio Luxemburg. Till att börja med var det Jazz i olika former som gällde men t.ex. Radio Luxemburg började spela en musikstil som kallades Rock`n Roll. Jag blev såld
direkt så när mina skolkamrater lyssnade på Frank Sinatra, Dean Martin, Harry Arnolds Storband från Sverige, Duke Ellington, Count Baisie, Benny Goodman m.fl. upptäckte jag Carl Perkins, Chuck Berry, Little Rickard, Buddy Holly
och inte minst Elvis Presley. Gissa om man drog upp volymen lite extra när det spelades låtar som Tutti Frutti, Long Tall Sally, Ready Teddy, Shake Rattle and Roll, Thats Allright Mama, med mera. Tyvärr så tog det ytterligare tid innan
Sveriges Radio med bara en kanal vågade spela den här typen av musik. Våra lärare i skolan var helt förtvivlade över denna typ av musik och då blev det ju ännu mer spännande att lyssna. Detta var nog början
till den första ungdomsrevolten mot vuxenvärlden. Vi ifrågasatte det mesta. Modet var blå Jeans och Skinnpaj (jacka), vinröda myggjagare på fötterna. Gissa om vi var tuffa!
Mitt intresse för Fri
Idrott kom genom att jag vann en del grenar vid Skolmästerskapen och vid "Landskampen" mellan Centralskolan och Långbrottsskolan. Detta ledde till att jag den 30maj 1956 debuterade i Åtvidabergs IF:s ungdomslag ien tävling mot Motala
AIF. Jag var uttagen i tre grenar och vann 60 m häck på 12,0, Kulstötning på 10,16 och Längdhopp på 4,54 m. Självklart blev man sporrad att fortsätta trots att fotbollen var nr. 1.
1957 vann vår skola
skollandskampen i fotboll mot Långbrottsskolan med 3-2 . Jag gjorde 2-0 målet med ett hårt skruvat skott i högra krysset! Detta var nog höjdpunkten för vårt klasslag som hållit ihop sedan vi började skolan.
Vi fick första intäckningen i det vandringspris Åtvidabergs FF satt upp.
1957 blev jag skolmästare på 60 meter 8,5, Kula 11,29, 2:a i Höjdhopp 1,45 0ch 2:a i Längdhopp 4,59. Det var i den tävlingen jag
upptäckte en långhårig, ljus tjej som jag tog reda på att hon hette Agnetha och som jag året efter, aug 1958, började "kila stadigt" med och sedan dess varit tjejen i mitt liv!
Vintern 1957-58 blev vi kvallifiserade
att spela ösgötafinal för skolor. Vi i Centralskolan hade vunnit stort i alla matcher och blev kallade att åka till Finspång och spela final. Tyvärr blev det töväder och vi fick meddelande dagen innan om att matchen
inte kunde spelas p.g.a. det inte fanns någon användbar is. Vid vår frukostrast vid 11-tiden kom det dock ett telefonsamtal från Finspång att nattkylan gjort att isbanan var spelbar. Vi fick kallelsen genom vår gympalärare
och rusade ner till järnvägsstationen för att åka tåg till Finspång. Vi hade inte fått tag på vår klasslärare utan åkte ändå till stationen. Precis när vi skulle gå ombord
på tåget kom vår klasslärare farande och talade om att vi fick minsann inte följa med eftersom vi inte underrättat honom! Vi hade ju gjort allt vi kunnat för att hitta honom men den här mannen var helt ointresserad
av idrott så vi fick vackert gå tillbaka till skolan och matchen blev vunnen av Finspång eftersom vi inte kom till match! vi var 7 stycken från vår klass i laget ! Vi beslöt då enhälligt att aldrig mera ställa
upp på nåra som helst idrottstävlingar för vår skola någonsin mer! Än idag är jag grymt besviken på denna man.
Som jag tidigare nämnde så träffade jag min nuvarande fru Agnetha 1958. Alla sa att det kommer inte att hålla så länge när jag slutade skolan och hon började Realskolan. Det blev ju
snarare tvärt om! Jag började Yrkesskolan på Facit AB, ett företag som på den tiden var värlsdledande inom kontorsmaskinbranchen. Man hade försäljning- och servicekontor runt hela världen. Bl.a. i Brasilien
. För oss fotbollsgrabbar var detta fantastiskt eftersom laget Flamengo ägdes av Facit och tack vare detta fick lilla Åtvidaberg ofta besök av världsstjärnor inom fotbollen. Namn som Pele´, Garincha, Vava, Didi, Gylmar,
Santos, Bellini och många fler hamnade i mitt Autografalbum!
Eftersom Agnetha gick i Realskolan som låg i närheten (300 m) tittade hon ofta in till mig på lunchrasten och fick utav mamma Elnas mat i stället för skolmaten.
Vi hade med andra ord daglig kontakt från att Agnetha var 13 år och jag 15 år. Detta gjorde att vårt förhållande övergick från att vara kompisar till att verkligen bli ett par. Vi hade ju idrotten tillsammans redan
sedan vi sågs första gången.... Vi åkte runt Östergötland och tävlade i Fri Idrott nästan varje helg och dessutom spelade Agnetha Basketboll och Tennis. Jag hade min fotboll på sommaren och min favoritsport
Bandy under vintern. Agnetha utvecklades till att bli en av Sveriges mest lovande Höjdhoppare med ett personligt rekord, satt som 15-åring 1960 på 151 cm! På detta resultatet ledde hon Sverigebästalistan för 17-18 åringar
! Svenska rekordet var då 166 cm.
Bilden kommer från Dagens Nyheters första sida 1961.
Skolungdomens tävlingar på Stockholms Stadion.
!959 reste jag tillsammans med ett 30-tal ungdomar, mestadels från Åtvidaberg, på en
Idrotts-turne´ runt i Väst-Tyskland. Vi besökte städer som Hamburg, Düsseldorf , Kiel, Bremen, Essen, Köln, Bonn, Frankfurt, München, Heidelberg m.fl. En fantastisk upplevelse för en 15-åring som vid den tiden
bara varit i Stockholm vid ett tillfälle. Tyvärr så tyckte Agnethas föräldrar att hon var för ung för att följa med vilket kanske var klokt men ändå sorgligt för henne . Trots sin ungdom var hon nog
den bästa idrottaren av oss alla!
Tyskland var inte uppbygt efter andra världskriget så det fanns massor som påminde om vilket helvete människorna måste haft. Det var ruiner och totalt sönderbombade industriområden
överallt. Ända staden som såg något så när uppbygd ut var Bonn , då huvudstad och kallades den vita staden. Den här sommaren var fruktansvärd varm och jag minns att fötterna sjönk ner i asfalten som
hade smält i värmen. Miljöutsläppen från Ruhrområdets kolgruvor går inte att beskriva. Vid en övernattning i Essen så var det så varmt på natten att några av oss beslöt att sova utomhus.
För att skydda oss från allt sot så drog vi ut ett Pingisbord på gräsmattan som vi låg under. På morgonen när vi vaknade så var det ett lager av flera centimeter sot på bordet och själva hade vi
brunton överallt på kroppen. Miljön har verkligen förbättrats!På vår rundresa besökte vi en Amerikansk Flygkyrkogård där tusentals Amerikaner var begravda. Ingen i gravarna var äldre än 22 år!
Vi gjorde även ett besök vid koncentrationslägret Bergen Belsen där hundratusentals människor var begravda i jordhögarna inom området. Dessa båda besök har satt djupa spår i mitt liv! Byggnader som påminnde
om gaskammare och logement fanns fortfarande kvar. Det finns massor av minnen från den resan av vilka en del man inte ska skriva om här!
En stor idrottshändelse 1959 var naturligtvis också VM i tungviktsboxning mellan Ingemar "Ingo"
Johansson och Floyd Pattersson i Yankee Stadium i New York där Ingo efter mer eller mindre misshandel med 7 nedslagningar och efter 2 min och 3 sek i tredje ronden sensationellt vann VM titeln på teknisk K.O.. En legendarisk seger i svensk boxningshistoria!
60-talet:
En kommande svensk folkkär artist slog 1960 igenom med storschlagern Klas-Göran, en landsplåga skriven
av sedemera värlsdberömda Stig "Stickan" Andersson. Flera andra artister gjorde avtryck inom schlagermusiken t.ex. Gunnar Wiklund med Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Owe Thörnquist med Loppan och inte minst trumpetaren Arne
Lamberths med sin version av Gottländsk sommarnatt. Från Frankrike kom Edith Piaffs att dominera på schlagerhimlen. Vi rockare hade ju naturligtvis lite andra favoriter. Elvis Presley gjorde militärtjänst i Tyskland 1959-59 vilket
gjorde att det var dåligt med skivsläpp från honom under 60-talet och det som kom efter -60 var mest "töntigt" tyckte vi som gillade musiken han gjorde från -53 till -59. Filmfolket tog honom till sig och den ena dåliga filmen
efter den andra spelades in. Han m.fl. tjänade en massa pengar men musiken från den tiden var mer som dansband än som Rock´nRoll, Inget för mig alltså! Band som Beatles, Rollin´Stone, Beach Boys och många fler satte
spår i musiken för många år framåt i tiden
I början av 60-talet satte en svår knäskada stopp för mitt fotbollsspelande. En medioker Distriktsläkare trodde han sulle rätta till mitt knä
genom att "räta ut benet" genom att dra med full kraft i min fot och "trycka ner" knät mot britsen jag låg på. Det som hände var att jag ock britsen åkte runt i rummet medan knät var låst i samma läge. Det gjorde
fruktansvärt ont och slutade med att "verinären?) flyttade min häl fram över britsen 2 cm i taget tills mitt ben var rakt! Det tog över 6 timmar innan behandlingen var över. Ingen röntgen eller annan undersökning gjordes
men det kändes som allt var trasigt inne i knäleden vilket jag fortfarande idag vid 72 års ålder lider av. Min fotbollskarriär var helt över. Gjorde ett försök att spela i Björsäters SK , division 5, men
det misslyckades helt !
Bandy kunde jag fortsätta med efter att ha fått ett specialskydd till mitt knä. Var med och spelade hem JDM för Östergötland 1960,61 och 62. Fick äran att spela i Östgötalaget vid
några tillfällen som junior.
Agnethas Fri-Idrottskarriär gick vidare och ansågs vara en av de mest lovande höjdhopparna i Sverige. Vann flera DM-tävlingar och deltog i Östgötalaget flera gånger.
Även i Basketbollkom flera framgångar. En rubrik i Idrottsbladet ,( Sveriges största idrottstidning på den tiden), skrev reportern: Vid en skoltävling mellan Åtvidaberg, Söderköping och Valdemarsvik hoppade den lovande
Agnetha Kindstrand 151 cm i höjdhopp! 1962 erhöll Agnetha pris till årets bästa idrottsflicka i Samrealskolan, Åtvidaberg genom att ha hoppat 151 cm i höjdhopp, kom på 4:de plats i Skolungdomens tävlingar på
Stockholms Stadion. Var dessutom ordförande i skolans idrottsförening och kapten för Basketlaget. En mycket värdig vinnare!.
Agnethas och mitt förhållande hade i början av 60-talet accepterats av våra
föräldrar och vi hade blivit ett "riktigt" par. Jag slutade Facits Verkstadsskola 1962 som utbildad Verktygs- makare, en tuff utbildning över nära 5 år. Under skoltiden jobbade man på Facit som lärling och varje kväll
mellan 18.00 och 21.00 hade vi teorilektioner. Efter skoltid blev det träning i några timmar nästan varje vardag. Hur orkade man? Nu väntade lumpen på I 4 i Linköping som Underbefäl och Kulsprutegruppchef. Agnetha
tog realexamen samma år (1962). Hon sökte till Bosöns Idrottsfolkhögskola i Lindingö och trots sin låga ålder (17 år) blev hon antagen på grund av sina Idrottsmeriter. Vi "muckade" båda 1963 och det var
dags att planera för vuxenlivet. Vi var båda på det klara att vi skulle flytta från Åtvidaberg.
Agnetha jobbade som Simlärare i Söderköping sommaren 1963. Den 28 augusti 1963 muckade jag från Lumpen
i Linköping. Den 29 augusti fyllde jag 20 år som vi firade i min lägenhet på Kvarngatan samt hos väner i Åtvidaberg som vi sa "hej vi ses igen" . När klockan blev 24.00 förlovade vi oss stilla och lungt i min lägenhet
utan att någon hade en aning om vad som var på gång. Gissa om vi blåste våra kompisar vi umgåtts med under kvällen! Den 31 augusti packade vi och flyttade till Ljungby. Detblev ett händelsererikt avslut på
vår tid i Åtvidaberg.
Agnetha fick arbete som Gymnastiklärare i Ljungby och jag flyttade efter och fick jobb på Vibro-verken och spelade bandy i Kvarnarna i div.2. På den tiden fick man som lärare och ogift inte ha
ett s.k. Samboförhållande utan vi hade var sitt boende. Agnetha hyrde en 1:a och jag bodde som "inneboende" hos min moster och morbror (Karin o Holger Landberg). Agnetha jobbade med elever både på samrealskolan och gymnasiet. Elever
som många gånger var äldre än henne. A försökte "dölja" sin ålder men blev avslöjad när hon fyllde 19 år och blev uppvaktad av sina elever! Skolan i Ljungby hade vid den här tiden Sveriges bästa
Bordtennis-lag för tjejer och Agnetha fick äran att vara lagledare för dem vid SM-finalen i Köping som Ljungby men systrarna Gunsch i spetsen vann övertygande!
Vår Ljungbyvistelse kunde ha slutat tragiskt på Mors
Dag, våren 1964. Jag ägde en "tuff" VW-bubbla som jag bytt motor i för att få lite bättre speed på kärran. När vi var ute för att plocka Liljekonvaljer för att ta med för att gratta våra mödrar
dagen efter i Åtvidaberg körde vi av vägen och ut i skogen på Bolmstavägen. Bilen hade snurrat 7 varv på högkant och hamnat mot ett träd. Bilen blev fullständigt demolerad men vi hade våra skyddsänglar
med oss och klarade livet trots att bilen inte var utrustad med säkerhetsbälten. Jag var helt oskadd medan Agnetha fick skärskador på händer och några ställen till. När vi låg i bilvraket på sidan av vägen
anlände ett par män som hade hört smällen och jag fick världens avhyvling för att jag kört så fort! Jag tog det för vad det var(Agnetha körde) och var glad att dom tog hand om oss och såg till att vi
kom till Lasarettet i Ljungby för vård (Agnetha). Det blev inget Morsdagsfirande den gången men jag tror att alla var glada att vi överlevde smällen! Agnetha fick senare på senvåren reda på att hon inte fick behålla
sitt jobb i Ljungby för att det kommit en ny lärare med större meriter. Vi började fundera på vad gör vi nu? Agnetha sökte ett antal tjänster och fick bl.a. en tjänst som gymnastiklärare i Mjölby.Vi funderade
lite eftersom vi hade uttrycket "är du klok eller är du från Mjölby i våra huvuden. Vi bestämnde dock att ge Mjölby en chans. Östergötland är ju Östergötland trots allt och vi fick ju lite närmare
till familj och vänner. Eftersom jag låg på "Repövning" på I 11 i Växjö kunde jag inte flytta förrän i september så Agnetha flyttade före och bodde till en början hos sin faster och farbror (Lydia
o Thore Kindstrand) i Vikingstad. Hon åkte tåg till skolan i Mjölby varje dag men hade sällskap med sin kusin Lars på tåget (25 km) så det gick bra. Tills jag kom upp hade Agnetha fått en liten 1:a på Ekgatan
i Mjölby och flyttat in där. Fortfarande tyckte hennes föräldrar att vi borde nog inte bo tillsammans eftersom vi var så "unga" så jag hittade ett uthyrningsrum på Jungfrustigen 6 (!!!!!!). Det är nog den dyraste
hyra jag haft eftersom jag bara sov där en natt under närmare ett år när blivande svärmor kom på besök! Efter att jag gjort mitt repmöte i Växjö klart började jag jobba på Bröderna Forss (senare
Forss Parator) som Verktygsmakare/Jiggbyggare. En kul jobb där vi hade en chef som gav oss friare uppgifter med att konstruera och tillverka våra uppdrag. Däremot hade vi en konstruktionschef som det fattades något under pannbenet på.Vi
kallade honom för minisken eftersom han hade ett namn vi inte kunde uttala. Jag hade i Ljungby jobbat med framtagning av protyper och nya produkter varför jag hade blivit van att göra konstruktioner själv. Varje gång vår kära
"minisk" gjorde några ritningar så gick dom inte att tillverka p.g.a. hans konstiga lösningar så vi ändrade på ritningarna så att famför allt Svets- och Mätfixturer skulle gå att använda. Vi fick
"på huvet" varje gång vi ändrade så till sist tillverkade vi (jag) en Fixtur helt enl. hans ritningar.Katastrof! Detta var en svetsfixtur till ett lastbilssläp problemet var att det inte gick att ta bort fixturen från lastbilen!
Efter detta så var minisken snäll och klagade aldrig mer på våra egna konstruktioner!
På idrottsafronten var Mjölby en spännande stad med duktiga föreningar i Bandy, Hockey och Fri Idrott. Jag spelade bandy
i Mjölby AI som vid den tiden fanns i division 2. Agnetha hade legat lågt med sitt Fri Idrottande i Ljungby men kände att hon hade mer att ge. Ville helst inte tävla men insåg snabbt att hon hade en hel del duktiga idrottstjejer.
Det fanns ingen sektion för tjejer inom Mjölby AI så bestämnde att starta upp Mjölby AI, damer. Detta var ett lyckokast för tjejidrotten i Mjölby och det här tjejgänget gjorde fantastiskt bra resultat redan första
året. Jag var också utbildad Ungdomsledare så jag hjälpte till så gott jag kunde, mestadels som "roddare". Agnetha startade även upp Barngymnastik 3 - 6 år.
Sommaren 1964 gjorde vi vår första, egna
semesterresa tillsammans. Med fullpackad bil Opel Kadett) reste vi via Varberg och Europafärjan till Grenaa i Danmark.Vårt mål var Tversted beläget mitt i Tanis Bukt på norra Jylland. Vi hade en härlig sommar med sol och salta
bad. Vi besökte orter runt om såsom Skagen, Hjörring, Hirtshals m.fl. För det mesta var det dock den underbara sandstranden med sin klitter som lockade. Vi bodde i tält i 11 dygn och på samma Camping bode Agnethas Faster och
Farbror (Iris och Bengt ASklöv från Valdemarsvik) med sin familj. En härlig familj som trots åldersskillnaden var ett perfekt kompispar!
Nu var vi brunbrända och laddade för att möte hösten med arbete och arbete.
Vi trivdes ganska bra med stan` och började så smått leta efter ett gemensamt boende. Man hade börjat bygga nya hyreshus på ett nytt bostadsområde i västra delen av Mjölby. Högliden blev namnet på området
och låg ett stenkast från E-4an. Vi ställde oss i bostadskö och bidade vår tid.
I november fick jag ett telfonsamtal till mitt arbete att min pappa Nils hastigt avlidit i sviterna av en kraftig hjärblödningunder
natten. Han hade under kvällen hjölpt min mamma Elna att laga kroppkakor. Var pigg och gick för att sova. När min mamma försökte väcka honom visade det sig att han avlidit i sömnen. Det var många tankar i huvudet
under bilfärden till Åtvidaberg. Hur skulle mamma klara sig ensam med min lillebror Göran som då var 11 år. Mamma var ju bara van att laga mat och sköta hushållet. Allt annat hade ju pappa fixat. När jag kom hem
till Åtvidaberg var mamma helt chockad och hade min lillebror i famnen. Min syster Margot bodde i Varberg och var på väg till Åtvidaberg. Min farbror Gösta och jag fick ta tag om allt det praktiska. Det första vi fick göra
var att kontakta Begravningsbyrån för att beställa kista, dödsannons, begravningsdatum m.m. Jag hade aldrig varit på en begravning tidigare och kände att det svajade lite i kroppen. Sedan fick vi åka till Linköping
och hämta hem pappa till Åtvidaberg. Alla som dog i hemmiljö skickades först till Linköping för obduktion innan dom kom till Begravningsbyrån i Åtvidaberg. Jag pratade med Läkaren som tagit hand om pappa och
som skrev ut dödsattesten om vad dödsorsaken hade varit och det visade ett mycket högt blodtryck och att hjärnan inte klarat av detta. Min pappa hade ju haft Polio i sin ungdom och var alltid trött eftersom hans ena ben var utan
muskler. Dessutom hade hans jobb bland lösninsmedel och målarfärg gjort att blodtrycket blivit så oerhört högt. Tänk om jag vetat detta som jag vet i dag! Det blev en tuff tid för i första hand min mamma och min
lillebror Göran. Mamma var ju inte van att ta hand om andra saker än att ta hand om barn och laga mat. På den tiden var det så.
Livet går vidare och Agnetha och jag flyttade in i den nybyggda lägenheten vid Tunet eller
Högliden som var den verkliga adressen. Härligt att vi båda efter alla våra år tillsammans hade ett helt eget hem! Vi fortsatte att jobba och och ägnade oss åt våra idrottsintressen på vår fritid. Tjejerna
inom Fri Idrott gjorde stora framsteg och Mjölby AI blev ett gäng att räkna med i tävlingssammanhang. Jag hjälpte till så gott jag kunde under sommarhalvåret och spelade bandy i MAI under vintern. (Div. 2).
Vi började
fundera lite över vår framtid tillsammans och efter att varit tärna och marshalk på Agnethas Kusin Owe och hans Katarinas bröllop började vi planera för att gifta oss på sommaren 1965. Av olika skäl kände
vi att ett lungt bröllop utan andra än bröllopsvittnen passade oss bra. Vi bestämnde att Svenska Sjömanskyrkan i Köpenhamn med övernattning på Hotel Kong Fredrik och en efterföljande bröllopsresa till Opatija
beläget på Istrahalvön i Jugoslavien skulle bli vårt val. Ovan nämnda Owe och Katarina blev våra bröllopsvittnen och följde också med på vår resa.
Vi reste ner till Köpenhamn den 24 juli
och checkade in på Hotel Kong Fredrik vid Rådhusplatsen. Eftersom en stressig dag väntade oss den 25 juli åt vi bara en bit mat och gjorde en tidig kväll. På vår bröllopsdagsmorgon skulle Hotellet ordnat en frisör
till Agnetha vilket dom glömt men fixade snabbt detta genom att hitta någon som kom till vårt rum och gjorde en enkel och snabb håruppsättning men eftersom allt klär en skönhet var vi nöjda och gjorde oss redo att
åka till som vi trodde en förbeställd fotograf (som också hotellet skulle fixa och som dom också hade glömt) färdades vi i centrum av Köpenhamn för att hitta en fotograf som hade öppet. Hämnade till
slut hos vad vi tror var en porrfotograf som tog ett antal bilder i all hast eftersom det började bli knappt om tiden innan vi skulle vigas. Vå snälla Taxichauför väntade på oss till fotandet var klart och körde oss i raketfart
till kyrkan där prästen Lennart Leuf tog emot oss och lungnade ner våra stressade kroppar på ett underbart sätt. Kyrkan var helt dekorerad i blå och gula blommor och efter en fin vigsel med många fina "lycka till" ord
lämnade vi kyrkan som man och hustru. Vi åt vår bröllops-middag i hotellets fina resturang som också var dekorerad i svenska färger och man spelade svensk musik under hela kvällen. Ett fint bröllop men vi saknade
kanske våra föräldrar men Owe och Katarina förgyllde med sin närvaro.
Söndagsmorgon den 26 juli ringde telefonen på vårt rum och receptionen meddelade att fru Landberg hade telefon. Agnetha svarade att det
"finns ingen fru Landberg här" men kom snabbt på att det var ju faktiskt hon! Det var hennes föräldrar som ringde och grattade. Owe och Katarina hade satt en veckarklocka under våra sängar som skulle ringa mitt i natten vilket
den inte gjorde. Klockan glömdes bort och står nog under någon säng fortfarande 2016! Hotellethade inte hittat något när dom städade och varför skulle dom gjort detnär dom glömt det mesta av det andra dom
skulle gjort. Hela vår Bröllopsdag spöregnade det och man brukar ju säga att man blir rik när det regnar i brudkronan vilket vi aldrig upptäckt men rika på kärlek blev vi och det håller i sig än!
Efter frukosten packadevi in våra saker i bilen (En splitter ny Volva Amazon Kombi). Det var lite trångt i bagaget så vi klaradde inte av att byta till lämpliga reskläder. Agnetha hade en tjusig dräkt med en smal kjol att
sitta i ända tills vi kom till ett hotell i Tyskland någonstans. Vi stannade i Ishöj i Danmark och skickade hem Agnethas Brudklänning, Brudkrona och skor så det gick att se något ut genom bakrutan på bilen. Eftersom den
här resan var lite av ett äventyr utan förbeställda hotellrum hade vi förutom 10 liter motorolja, tält m.m. med i bagaget. Ingen vi kände hade någonsin hört om någon som varit på resa i Jugoslavien!
Framförallt inte med bil. Vi hade våra modiga 275 mil framför oss vilket Agnetha och jag tyckte var häftigt medan våra resekamrater var lite mera reserverade för. Jag skulle kunna skriva en hel novell om den här resan men
väljer bara några axplock av hänsyn till alla.
Vår resa gick genom Danmark till färjan Rödby / Puttgarden och vidare med motorvägar genom Tyskland med första stopp utanför Hannover, Gasthause Güntersloh.
Vidare efter Rhendalen ner mot Österrike och Seefeld/Innsbruck. Vidare på serpentinvägar i Alperna, ibland på 2000 meters höjd över havet. Utsikten var mangefik med höga berg runt omkring oss. Det var tänkt vi skulle
dela på bilkörningen men det blev jag med Agnetha som kartläsare som körde hela tiden. Jag råkade nämna attjag tyckte utsikten var otrolig varvid våra vänner höll på att få slag och sa till mig att
titta på vägen och inget annat runt omkring. Jag fortsatte köra som jag börjat och ibland var kurvorna så snäva att man nästan såg bakdelen på bilen. Det fanns ju inga bergspass typ dom som finns idag med motorväg
och tunnlar. På sidan av vägen stod flera bilar vars motorer kokade (många 2-takts SAAB). På sidan av vägen stupade det rakt ner i evigheten men det var häftigt. Det blev dock irriterande av alla bussar och bilar som tutade
med sina kompressorhorn varje gång sikten var skymd. Efter vår resa genom alplandskapet kom vi till Trieste i Italien, gränsstaden till Jugoslavien. För att hitta vägen genom stan´ var vi tvungna fråga efter vägen
varid våra resekompisar utbrast: " det går inte att lita på italienare dom lurar oss nog på fel väg"! Vad var alternativet? Vi var på ställen man inte visste vad informationstavlor vad för något så vi
följde italienarnas vägbeskrivning och kom rätt till gränsestationen mellan Italien och Jugoslavien. Det var en otrolig skillnad på attityd vid gränsen. Italienarna ropade "vackra blonda svenska flicka" och busvisslade medan
i Jugoslavien blev vi mötta med automatgevär och bistra militärer! Vi körde rakt över halvön från Trieste till Rijeka. Små smala "grusvägar" som bestod av större och mindre stenar! Vi mötte oxar och
åsnor som drog sina knirrande kärror på den s.k. vägen. Folket bodde i fallfärdiga hus som var raserade till 3/4:de delar. Djur och människor delade på det som fanns kvar under tak, Vart hade vi kommit? Efter mycketom
och men kom vi fram till vårt mål Opatija . Här mötte oss ett underbart blågrönt Adriatiska havet. Nu hade vi kommit dit vi ville nu var det bara att hitta någonstans att bo. Framför våra ögon låg
ett ljusblått hotell med namnet Kristal. Tänkte att här finns nog inga lediga rum men döm om vår förvåning när vi fick ett rum på översta våningen på hotellet! Priset? Vi bodde i nära 3
veckor på Kristall där vi hade egen parkering, egen badstrand, restaurang ute och inne med utsikt över havet för 99500 dinarer där 240 dinarer var 1 sv.kr, alltså 415 kr för oss alla! Dessutom så hur mycket vi än
åt och drack så blev priset aldrig över 5:-/pers. Otroligt! Vad som hade hänt på vågen ner från Sverige var att dinaren hade devalverats med 100%! Vi tyckte vi hade blivit miljonärer. Vi förstod efter några
dar att det vi gav i driks till servitörerna räckte för dom att köpa ett par skor. Vi mådde inte så bra av detta faktum!
Efter några helt fantastiska dagar i Opatija var det dags att vända kosan mot norr. Vi
hade besökt alla numera kända turistorter runt Istriahalvön och konstaderade att vi överallt vi kom var de första svenska turisterna som besökt området. Adriatiska Havet var helt fantastiskt att bada i. Vattentemperaturen
var alltid över +25 och ofta +30 grader. Vår privata strand var en uppmurad platå i 2 plan . På det nedre planet kunde man ligga fram till lunchtid då tidvattnet kom och det kom riktigt fort så det gällde att vara
beredd! Ovanför platån fanns ett "grustorg" där kvinnorna satt och knypplade spetsar och dukar och sålde till hugade turister för en spottstyver. Även flätade korgar ingick i sortimentet. Vi upplevde för första
gången en svensk turistgrupp som kom på besök och trodde dom ägde hela hotellet. En man som av oss fick namnet "kalsongjocke" solade i badbyxor och när han skulle bada tog på sig ett par vita kallingar som blev helt genomskinliga
när dom blev våta! När han kom upp ur badet bytte han till sina badbyxor men innan dess satt han bredbent på en träsoffa längst upp på platån till allmän beskådan. Folk lyfte upp varandra på de nedre
platåerna för att få se rakt in i härligheten! Mannen i fråga skrattade och såg glad ut och förstod nog inte vad folk tyckte var så roligt. Flera "gubbar" i gänget satt i restaurangen och ropade efter Pilsner
vilket servitörerna inte förstd vad dom menade varför gubbarna svar och härjade eftersom dom inte kunde förstå varför dompå hotellet inte förstod svenska! Resten av vår vistelse pratade vi engelska med varandra.
Sista dagen på hotellet åt vi en 3-rätters brakmiddag med genomgående Champange. Det gickåt 4 flaskor på oss fyra! Folket i restaurangen satt kvar vid sina bord för att se oss gå . Vi bestämnde att gå
spikrakt till hissen, vilket vi gjorde. Besvikelsen var storbland de andra gästerna som förväntat sig diverse snesteg. Suckarna följde oss ända till hissen. När vi tryckte på hissknappen visade det sig att den var
"Out of order" och vi såg med fasa på att gå 16 trappor upp till vår våning. Dessutom skulle vi packa bilen så vi var klara att åka tidigt på morgonen därpå. Våra älskade fruar kom till
4:de trappan där dom satt sig och fnittrade medan jag och Ove bar ner all packning från våra rum till bilen! Vi gick säkert 5 ggr fram och tillbaka dessa 16 trappsteg. Jobbigt men roligt hade vi och sov väldigt gott den natten.
Med sorg i själen men även lite glädje vände vi kosan mot norr och Sverige efter över 3veckors bilresa genom Europa. Vår första anhalt blev Insbruck i Österrike där vi övernattade på Hotel Garni Erika
mitt i Alplandskapet. Det var ett äventyr att bila bland Alper och dalgångar på den här tiden men utsikten och upplevelsen var fantastisk. Sista biten hem gick över Frankfurt, upp till Hamburg och en övernattning i Lübeck.
Därefter färjan till Rödby och vidare över Danmark till Sverige och vårt hem i Mjölby. Det här var ett annorlunda bröllop med minnen som fortfarande finns i hjärnan. Det måste ha varit något speciellt
eftersom vi nu, 2016, kan se tillbaka på 51-årig bröllopsdag!
Vintern 1965/66 var både kall och snörik. Snön kom i november och låg kvar långt in på våren. Efter vår fina sommar började
vi planera för semestern 1966. Vi hamnade till slut i Danmark och vårt kära Tversted. Att tillbringa några veckor i denna lilla by är verkligen bland det bästa man kan hitta här i Norden.Milslånga sandstränder
med höga sanddyner. Riktigt salt vatten och en pitoresk camping.
forts. följer